Reseberättelse från Kenya 2009

Lördag 21/11

Upp tidigt som attan, klockan ringde 03:30. Taxichauffören visste inget om vem som gått vidare från gårdagens Idol. Kanske är det dags att lämna det svenska ordentligt...
Flygningarna från Stockholm till Nairobi kan sammanfattas som mycket bra, bortsett från språngmarschen på Heathrow. Vi var tvungna att springa i alla trappor och kasta oss in i mini-tåget. Som tur var var flyget innan vårt försenat, så hela vår grupp hann fram till gaten.

Eva som satt bredvid oss på planet lärde mig att “Jina langu ni Anna” betyder “Jag heter Anna” på ki-swahili. Det kan ju vara bra att veta. Utanför flygplatsen i Nairobi dök det upp ett gäng kenyaner för att hjälpa oss upp med bagaget på busstaket till vår hotelltransfer. Sedan ville de ha en slant för besväret. Det är visst så det fungerar här.

Söndag 22/11

Vi har spenderat hela dagen med en kompis, Richard. Han bor här och förbereder ett liv här för hela familjen. Han tog med oss till Karen Blixen-området där han och många andra européer bor. De lever i lyx. Det är som en egen bubbla de inte behöver lämna. Det mesta verkar gå ut på att ta en drink, egentligen en öl, med vänner och bekanta.
Vi började med att gå på en marknad de har en gång om året, som kallas Bizarr Bazaar. Jag hittade sandaler, ett höftskynke, Kikoy, och en stor flätad “burk”.

Vi fortsatte till “The coffee house”, vilket var Richards lokala pub. Vi gick runt i byggnaderna där de hade inredningen sedan kolonialtiden kvar. I trädgården tog vi en öl, Tusker ska det vara, och en fantastisk nachos-tallrik. Det var egentligen inte nachos utan chips av banan, kassava och något mer. Därefter var det dags att se hur Richard bor. Det var fullständigt inbrottssäkert. Alla hus i det här området är omgärdade av säkerhetsvakter, staket, grindar och galler för fönstren. Jag undrar vilka signaler det sänder till omgivningen. “Vi vill inte ha med er att göra”, “vi är så rika och tror att ni vill åt våra saker”?

Efter en skumpig färd på de gropiga, men ändå asfalterade vägarna, via SIM-kortsinköp, var vi tillbaka på hotellet. Vi träffade resten av gruppen och åt middag med dem och personer från Plan Kenya. Nu ska det sovas på stenhårda sängar.

Måndag 23/11

Vår stora grupp på 58 personer delades in i två mindre grupper: en på 38, som skulle resa till Kisumu, och en på 20 personer som istället åkte till områden närmare Nairobi, så som Machakos och Tharaka. Från Plans fältkontor i Kisumu var David, eller Kathana som är hans egentliga namn, med och vår chaufför hette Wachira. Det blev en lång bussfärd genom ett fantastiskt landskap. Längs vägen fanns getter, kor, apor och zebror. Vi passerade större och mindre städer. Det gick snart upp för oss att husen i städerna, åtminstone de mindre, mest är skjul, byggda av plåtbitar, lera och halm. Det såg för skruttigt ut. Så fort vi stannade till omringades vi av försäljare.

Strax utanför Nairobi fanns en utsiktspunkt över The Great Rift Valley. Man såg mycket långt och med en kikare kunde man urskilja små prickar till människor och boskap nere i dalen. Det fanns en souvenirshop här. Var och en av oss fick en försäljare som gick efter oss med en korg och stoppade ner det vi verkade intresserade av. Vi nordbor tyckte nog mest att det var besvärande.

Vi besökte en teplantage. Det var oändliga fält av midjehöga tebuskar. Man plockar tydligen bara de översta, små bladen. Det görs för hand och plockarna får trycka sig fram genom de täta buskarna. Det verkar omöjligt, men te är en av Kenyas största exportprodukter, så uppenbarligen går det mycket bra. Kathana hjälpte mig att palla en kvist te.

Väl framme i Kisumu var det mörkt och dags för middag. Vi installerade oss och när vi öppnade dörren för att gå ner till restaurangen omsvärmades vi av vad vi trodde var myggor, proppfulla av malaria. En lätt panik infann sig. Senare fick vi veta att det bara var vattenflugor och inget som skulle skada oss.

Tisdag 24/11

Så var det äntligen dags för de första fadderbarnsbesöken. På extremt ojämna vägar tog vi oss långt ut från Kisumu. Vi färdades på vägar som vi annars skulle ha kallat getstigar. Det var så gropigt att vi fastnade ibland och fick gunga oss upp. Vid ett par tillfällen var jag helt säker på att bussen skulle välta. Wachira sa att det bara var för att vi inte skulle somna.
Första fadderbesöket var till en 11-årige pojke som Gun och Gert är faddrar till. Vi blev visade runt i hans skola, som var byggd av lerväggar. Inomhus fanns några bänkar som barnen fick klämma ihop sig i. Ute på skolplanen fanns vuxna, troligen föräldrar, och barn samlade och vi fick sätta oss längst fram. Barnen hade förberett uppträdanden i form av poesi, skådespel och sånger. Det var också en stödgrupp för HIV/AIDS som uppträdde. En ung man i vit skjorta översatte texterna åt oss. Det handlade om att man måste erkänna att man är sjuk och sedan kämpa vidare. Och så välkomnade de oss förstås.

Vi besökte också pojkens familj. De bodde i en lerhydda med halmtak. Rummet var torftigt möblerat och vi satte oss utomhus i skuggan av ett träd och bjöds på mat. Först fick vi en vällingliknande gröt som vi tror var baserad på hirs. Den smakade ungefär som hälsodrycker på ett spa. Sedan kom sötpotatis fram och något som heter ugali. Det är majsmjöl som bakats ihop till någon slags pudding. Här bjöd de på både en gul och en brun. Ugali är svårätet. Den växer i munnen och smakar inte så gott. En grönsaksröra fanns också. Den gör man på kassavablad som finstrimlas och kokas med kryddor och ibland med mjölk. Pojkens pappa och nyfödda syskon var begravda strax utanför huset. Det kändes konstigt att sitta och äta en festmåltid precis bredvid deras gravar, men det är visst så man gör.

Till nästa fadderbarnsby åkte vi via ett lokalt Plankontor. Där fick vi en lättare lunch och tid att smälta de första intrycken av Plans arbete i Kenya. Efter lunchpausen var det dags för Annika att hälsa på sin Agnes. Även här var det ett ceremoniellt och högtidligt mottagande i skolan. Barnen blir som tokiga när man fotograferar dem och sedan visar upp bilden i kameran. Det bildades stora klungor av barn runt oss som ville att vi skulle fota dem också.

För att komma hem till Agnes fick vi gå genom en majsåker. Det var en trevlig promenad. Väl på plats bjöds vi på ungefär samma mat som på förmiddagen. Agnes bodde i ett stenhus, som var betydligt större än det hem vi besökte tidigare. Under talen som föräldrar, lärare och andra höll kände jag att någon drog lite i mitt hår. Det var en liten flicka som undersökte hårkvalitén hos både mig och Plan-Annika. Agnes hade en fantastisk lärare som tyckte att alla barn tillhör jorden, alltså alla människor. Därför måste vi alla ta ansvar för alla barn. Mycket kort sammanfattat. På vägen hem passerade vi ett storköp, där vi handlade räknehäften, pennor och pennvässare till Maurices klass.
 

Onsdag 25/11

Dagen med stort D! Eller stort M som i Maurice. Det var alltså idag jag äntligen skulle besöka mitt fadderbarn, Maurice och hans familj. Först åkte vi allihop till Plans kontor i Kisumu och träffade personalen där. Sedan bar det av mot området där Maurice bor. Kathana var med i bussen och han berättade att Maurices mamma och systrar inte skulle vara med. Mamman var inne i stan någonstans för att skaffa ett jobb och få pengar till familjen. Hon hade varit borta i tre veckor och de hade inte lyckats spåra henne. Systrarna var inkvarterade hos en moster.

Vi kom fram till skolan och Maurice dök upp ganska snart. Han hade svettpärlor på näsan och var väldigt blyg. När Kathana frågade honom om han kände igen oss log han lite besvärat och sa “yes” mycket tyst. Kathana förklarade för honom att vi var hans gäster. Skolans rektor kom och började visa oss runt i skolans åtta klassrum, ett för varje årskurs. I ett av klassrummen för de mindre barnen ville en pojke ta mig i hand. När jag sträckte ut handen bröt kaoset ut, då ville nämligen alla ta mig och Mathias i hand och jag hade en klase om säkert femton barn hängandes på armen. De var så söta när de skrattade och skrek om vartannat. De flesta har inte sett en vit människa tidigare.

Ute på skolgården spelade barnen volleyboll. Med en basketboll... Vi försökte prata löpning och fotboll med Maurice, men han var mycket tyst. Jag fick tillfälle att lämna över räknehäftena, pennorna, pennvässarna och en burk med Annas pepparkakor till Maurices lärare. Han sa bara ett tyst “Asante sana”, vilket betyder tack så mycket, men jag såg att han blev glansig om ögonen. Jag undrar vad de egentligen tycker om våra pepparkakor. Vi satte oss i bussen igen och åkte de hundra metrarna till hans hem. Där fanns en ingift faster, som lagade maten, någon form av farmor eller mormor och en av Plans volontärer. Maurice hade också fått ta med sig en kompis, som var mindre blyg och bättre på engelska. Det blev ett bra stöd för Maurice.

Jag välkomnades av en äldre kvinna, som jag gav några matgåvor till. Hon räknas som familjens överhuvud och det var därför jag skulle lämna maten till henne. Vi fortsatte in i deras hus, ett lerväggshus med plåttak. Inuti var det mörkt och på väggarna satt gamla affischer, någon på Jesus och någon på presidenten. Jag visade bilder från Sverige i ett fotoalbum som Maurice sedan fick behålla. Vi gav också Maurice en handboll. Han har skrivit att han spelar handboll så han blev väldigt glad.

Efter presentutdelningen bjöd familjen till bords. Några av oss fick stolar och andra fick sitta på bastmattor. Vi satt som vanligt under ett träd och Mathias och jag blev serverade grötvällingen i kalabazer, ett speciellt slags kärl. Plötsligt frågade Maurice om han fick låna Mathias kamera. Därpå följde ett evigt klickande och många skratt. Hans bästis fick också försöka och de hade verkligen kul! Maurice förstod så snabbt hur man skulle göra för att se bilden man tagit. Vi började prata om att han var teknisk och bästisen höll med om att Maurice var den som skulle bli tekniker. Själv skulle han bli ambassadör. Helst i Sverige förstås. Vad roligt att de har sådana ambitioner!

Den sedvanliga maten plockades fram. Vi fick fisk också. Den smakade mycket gott och tydligen hade Maurice varit med och fiskat den. Kathana hjälpte oss att äta på rätt sätt. Ugalin ska man knåda till en avlång boll, som man sedan gör en grop i, där man kan lägga grönsalladen, fisken eller annat. Ugalin tjänar som potatis ungefär. Medan vi åt hjälpte Maurice mig att stava ord på deras språk, Luo. De fnissade när jag stavade fel.
Efter maten höll jag någon form av tal och farmodern gjorde detsamma. Sedan var det dags för oss att åka vidare och vi sa adjö till Maurice och hans familj.

Vi fortsatte ett par minuter med buss och kom fram till ett hälsocenter. Där fanns verkligen bara det nödvändigaste. Ingen el och få mediciner. Utanför stod stora kartonger som det stod US Aid på. Det var visst medicin och filtar mm till dem som är AIDS-sjuka. Beklämmande.

På kvällen var det middagsbuffé, som var likadan som de tidigare. Efteråt åkte vi svarttaxi till en musikbar inne i Kisumu, Där satt vi under stjärnhimlen och drack öl och drinkar. Åsa, Kathana, Ingrid och Sara dansade en stund. Ute på parkeringen väntade våra “chaufförer”. Den vi åkte med hade krossad framruta, för korta säkerhetsbälten och dörrar som knappt gick att stänga. Hemfärden blev än vådligare än ditresan. Då skulle de tävla också.

Torsdag 26/11

Detta var vår första vilodag och den var verkligen behövlig. Det är mer ansträngande än man kan tro att åka ut till byarna på fadderbarnsbesök. Knappt hade vi lagt oss till rätta under ett träd förrän möjligheten att åka med ut på Victoriasjön för att titta närmare på flodhästarna dök upp. Vi nappade och så satt vi där i en ranglig båt med frustande flodhästar trettio meter bort. De gäspade och hade sig.
 
Halv fyra tog vi oss in till stan för att gå på marknad. Det var jobbigt med alla försäljare som ville sälja sina saker, men mycket intressant att se. Jag försökte mig på konsten att pruta genom att föreslå priset 20 shilling istället för 25 för en mango. Alltså två kronor. Det blev ingen affär...
Middag intogs på vårt hotell och idag var det à la carte och menyn var lång. Dock fanns bara det som brukar finnas på buffén.

Fredag 27/11

Vi satte oss tidigt i bussarna för en lång och skumpig färd till nationalparken Masai Mara. Här bodde vi som i ett paradis, mitt på savannen med ett vattendrag alldeles bredvid. Där kunde vi i lugn och ro titta på apor, flodhästar, en krokodil och till och med en elefant, vilket tydligen tillhör ovanligheterna. Nu återförenades de båda grupperna till den 58 personer stora gruppen, och upplevelser och öden avhandlades friskt.

Klockan fyra gav vi oss iväg på den första safarituren. Nästan på en gång såg vi ståtliga giraffer. De ser för lustiga ut. De är så onaturligt byggda, som ett urtidsdjur som inte har anpassat sig till hur världen ser ut idag. Bussarna följdes åt kors och tvärs över landskapet för att titta på zebror, antiloper, en konstig fågel (som en upprätt kartong med blå prickar på), gaseller, gnuer, en gam, lejon, gepard, afrikansk buffel, elefant och mungo. Lejonen visade till och med hur de ser ut när de parar sig. Mest slående var hur nära vi fick komma alla djuren. Många var inte mer än tio, tjugo meter bort!

Lördag 28/11

Dagens första safaritur startade redan klockan 06:30. Gryningens kyla gjorde det lite spännande att ge sig iväg. Vi fick se solen gå upp över zebrorna och flera stora giraffer mumsade på trädkronorna alldeles utanför lodgen vi bor på. Vi såg många av de djur vi hade sett föregående dag, men ett par nya tillkom. Vi hade nämligen turen att få se en leopard. Den tillhör “the big five”, vilka vi nu börjat leta efter. Leoparden tog sig en slurk vatten alldeles framför ögonen på oss. Den var så smidig och vacker.

Efter frukost åkte vi till en masaiby. De tog emot oss med dans, sång, brummande och hopp. De hoppar rakt upp, stela som pinnar med armarna utmed sidorna. Killarna blev inbjudna att utmana masai-hopparna och Mathias klarade sig hyggligt, han hoppade ungefär hälften så högt som de... Även jag blev inbjuden att dansa med masaier, men med kvinnorna förstås. Det är mycket uppdelat mellan könen både bland masaier och kenyaner. Jag var minst ett huvud längre och kände mig så klumpig.

Själva byn bestod av lerhus med halmtak omgärdade av staket av grenar. Vi blev visade runt och fick också komma in i husen som var hemskt trånga, mörka och rökiga. De hade förstås en marknad dit vi föstes. Sedan påbörjades en mindre angenäm övertalningsattack för att vi skulle köpa deras handgjorda föremål. Det var allt från tyger, smycken och matlagningsredskap till vapen och dansstavar. Jag köpte en del och sa nej tack till det mesta. Jag gillar inte att handla när någon visar upp ett halsband fem centimeter ifrån mina ögon.

Efter den utsökta lunchen badade vi en stund i poolen innan det var dags för den sista safarituren. Nu skulle vi försöka se noshörningar. Vi såg hyenor med små ungar, en elefanthjord, strutsar, antiloper, Lola (en fågen med en blå vacker teckning), giraffer, zebror mm. Men ingen noshörning. Wachira har lovat att när vi kommer tillbaka ska han visa oss noshörningar.

Det mest minnesvärda från middagen var när personalen uppvaktade Elisabeth, som fyllde år igår. De kom utdansande från köket med en stor tårta i sin famn. De sjöng en sång som heter något i stil med “Jambo Hakuna matata”.
 

Söndag 29/11

Vi hade sovmorgon idag, vilket betyder att jag vaknade tidigt av mig själv. Frukosten var god som vanligt och vi hade gott om tid innan vi skulle lämna savannen. Vi skyndade upp till parkeringen för att säkra en plats med Wachira. Det var en lång bussfärd tillbaka till Nairobi och när det skumpade till ordentligt vred Wachira sig halvt om i förarsätet och ropade “massage”! Tillbaka på hotellet badade vi i poolen och jag lärde Sophie att göra bakåtvolt i vattnet. Kul! Därefter var det middag, koll av mail och sovdags.

Måndag 30/11

Hemma i Sverige är det faddergalan idag, tillställningen som gjorde att jag till sist hamnade här i Kenya. Jag hoppas verkligen att många tar chansen att få lära känna ett barn, en kultur och kanske åka och hälsa på.

Här i Nairobi gick halva gruppen upp tidigt, för att ta flyget till Mombasa. Flygresan på en timme gick bra och vi såg toppen på Kilimanjaro. Framme i Mombasa slogs vi nästan till marken av hettan och fuktigheten. För att minska storleken på packningen hade jag klätt mig i jeans och långärmad tröja. Bussresan till Nyali beach hotel blev klibbig och väl där kunde jag inte njuta av dansen och musiken vi möttes av. Istället kastade jag mig in på damernas toalett för att byta om. Där inne var det iskallt och jag kunde äntligen tänka igen.

Vi skyndade ner till havet för lite svalka. Tji fick vi! Det var varmare i vattnet än i luften! Och salt som sjutton. Men det var ju fantastiskt att äntligen få bada i indiska oceanen. Vad som möjligen gav smolk i bägaren var att från hotellets skyddande gräsmatta till havsbrynet attackeras man av försäljare. De ville att vi skulle följa med till marknaden, åka på snorkeltur eller åtminstone köpa en bricka med vårt namn på. Middagen intog hela gruppen ute på en stor altan. När vi kom upp på rummet igen hade personalen vikt upp ena hörnet på täcket, för att det skulle se inbjudande ut. Vilket lyxhotell!

Tisdag 1/12

Ännu en tidig morgon. Vi blev hämtade på hotellet av jeepar och styrde färden mot ett storköp för att handla mat till familjerna vi skulle besöka. Kvinnan från det lokala Plankontoret var hjälpsam med att tipsa om vad som kunde vara bra att köpa och vad vi skulle vänta med till vi kom till en lokal handel i Kilifi. I den blev det häftig kommers när sex personer ville ha så mycket bönor, mjöl mm.

I Kilifi träffade vi Planpersonal, som bjöd på kokosnötter med sugrör i. Mycket läskande och gott. Medan vi sörplade berättade de om projekten de driver, så som mikrofinansiering, bekämpande av HIV/AIDS, Learn Without Fear och att förhindra för tidig graviditet. I varje skola slutar fem flickor innan de gått färdigt för att de blivit gravida.

Så var det dags att åka ut till David, Lisas och Peppis fadderpojke. Välkomnandet där var fantastiskt! En grupp kvinnor kom dansande och sjungande innan vi ens klivit ur bilen. De omringade oss och tog alla i hand. Vi ledsagades in på en gårdsplan omgiven av flera hus. Det var omkring sextio personer som väntade på oss, däribland David. Skolorna hade stängt, så vi tillbringade hela eftermiddagen med familjen. För att Lisa och Peppis skulle få lite lugn med David blev vi andra svenskar visade runt av barn och ungdomar. Nio tjejer visade mig köket, matlagningsverktygen, majsmjölstillverkning, kokosurgröpning mm. De var nyfikna och väldigt gulliga mot mig.

Kvinnorna som hade mött oss vid bilen var tydligen grannar och de hade senare en dansuppvisning för oss. De ville förstås att vi skulle delta, vilket vi bjöd på, till deras jubel. Vi kan inte riktigt koppla loss höfterna på samma sätt som de. Sedan sjöng familjens flickor religiösa sånger blandat med välkomstsånger. Under tiden drack och åt vi kokosnöt. Därefter dukades lunchen fram. Det var ugali, grönsaksröran, både med och utan bönor, två sorters kyckling, den ena med kokosmjölk (supergod) och den andra med huvud och fötter kvar... Jag pratade en del med Davids farbror. Bland annat berättade jag att våra dagar är olika långa beroende på årstiden. Han var oerhört fascinerad av fenomenet midnattssol och undrade hur vi då visste när det var dags att gå till jobbet. Han skrattade gott när jag förklarade att vi använder klockor i Sverige också. David förundrades över den mörka tiden och undrade vad vi gjorde hela dagarna. I Kenya gör de inte så mycket efter mörkrets inbott. Lisa förklarade att vi har elektricitet som gör att vi kan arbeta på som vanligt.

En stund efter lunchen var det dags att åka igen. Innan dess delade vi ut presenter. Gladast blev David över fotbollen han fick. Jag gav tvålar och schampon till min lilla tjejgrupp och klubbor och gula ballonger till de minsta. Det såg så fint ut när vi åkte iväg med alla gula pluttar som for upp och ner. På väg tillbaka kikade vi in i den skola David just gått ut. Den största klassen med endast en lärare hade 77 elever...

Onsdag 2/12

Slapphetens dag; vi har legat på solstolar under en palm hela dagen. Ibland plaskade vi i havet, ibland i poolen. 36 längder simmades i trettiometersbassängen. Vi hann också med afternoon tea med pannkakor till Mathias stora glädje.

Torsdag 3/12

Kvart över tio bar det av i en glasbottnad båt mot korallreven strax utanför hotellets strand. Innan vi fick plumsa i matade instruktören fiskarna under botten. Jag har ju en vattensäker kamera, så jag simmade runt och fotade botten av båten, fiskar och kamrater.

Efter lunchpizzan gav vi oss av till Mombasas gamla stadsdel. Vi fick en bra chaufför som släppte av oss i utkanten av stadskärnan. En kille och hans kompanjon började gå med oss. Det blev tydligt att han tänkt sig att vara vår guide. Vi sa till honom flera gånger att vi inte ville ha någon sådan, men han svarade bara “Hakuna matata, I’m your friend”.

Tillbaka på hotellet bytte vi om och tog samma taxi igen till skaldjursrestaurangen Tamarind. Den hade Richard tipsat oss om och den var verkligen fantastisk.

Fredag 4/12

Mathias och några andra gav sig ut på djuphavet tidigt för att få vara med och dra upp de stora fiskarna. Själv gick jag ner till gräsmattan där jag var helt ensam vid kvart över åtta. Ensam med undantag av en vakt som stod tjugo meter bort. Första dagen på stranden pratade vi med en kille som ville ta ut oss på snorkling. När vi istället valde hotellets tur blev han lite putt. Nu stod han nere på stranden och vinkade. Han får ju inte gå in på hotellets gräsmatta, men kom gående mot kanten till den. Det måste vara lite konstigt att vara vakt och skydda turister från sitt eget folk. Fast egentligen skiljer det sig inte så mycket från våra vakter av vilket slag som helst.

Jag tillbringade hela dagen på stranden. Fiskarna kom hem tomhänta och molokna.
Klockan sex hade vi ett möte med Planpersonalen från Kilifi och Kwale. Vi satt i en gigantisk ring i mörkret och det kändes mycket exotiskt. De fick höra hur nöjda vi varit med våra besök och de svarade på våra frågor som dykt upp under resan. Sedan åt vi alla middag på en restaurang nere vid vattnet. Det var väldigt trevligt, men hett! Månen gjorde en underbar mångata i havet ikväll.

Lördag 5/12

Sista dagen med gänget. Idag var vi dock inte den största gruppen på gräsmattan. Massor av partytält var uppställda och ballonger vittnade om en annalkande fest. De senaste dagarna har det varit en rejäl ebb på förmiddagarna, så Mathias och jag bestämde oss för att hinna ta ett dopp innan vattnet försvann. När vi skulle gå upp igen var hela gräsmattan invaderad av festfolk. Tydligen var det ett företag som hade fest för sina anställda och deras familjer. Vi kände oss mycket malplacerade som kom traskande i badkläder.

Tidigare har flera i gruppen fått hennatatueringar av en kvinna som gått runt på gräsmattan. Idag hade turen kommit till mig tydligen. Det gick inte att komma undan, så nu har jag en tatuering på varje hand. De är rätt läckra faktiskt. Det festande sällskapet lekte lekar på stranden i hettan och började sedan grilla. Äntligen fick vi höra afrikansk musik!

Vid tretiden gick de flesta upp till rummen för att packa och halv fem gick bussen till flygplatsen. I Nairobi splittrades gruppen och vi fick säga adjö till flera nyvunna vänner. Innan vi gick på planet mot Stockholm passerades inte mindre än fyra säkerhetskontroller med genomlysningar och allt.

Söndag 6/12

Efter ett flygplansbyte i London landade vi äntligen i Stockholm. Den snö vi hade hoppats på, så här andra advent, gick inte att hitta någonstans. Det är cirka fem grader varmt, regnigt och molnigt. Trist! Men vilken luft! Det kändes som om lungorna längtat efter att få ta djupa andetag igen. Friskt och rent kändes det. Vi sa adjö till alla kvarvarande och det pratas redan om en återträff. Den ser vi fram emot och alla de åtminstone 40 000 bilderna som vi tillsammans har tagit...